När förtrycket är tydligt men döljs av bortförklaringar

En lärare berättar:

"Jag är mentor och lärare i en internationell klass/förberedelseklass för elever i årskurs 6-9. Till klassen kommer nyanlända barn och ungdomar från olika delar av världen. Den här berättelsen handlar om R, 13 år gammal. Hennes mamma är död och R kom till Sverige tillsammans med sin pappa och två yngre bröder.

Oro redan vid första föräldrasamtalet

Redan i det första mötet med R och hennes pappa, ett långt möte med mycket informationsutbyte, uttryckte Rs pappa att han inte ville att hon skulle sitta bredvid någon pojke i klassen. Hon hade tidigare gått i en skola med enbart flickor. R satt väldigt tyst vid sin pappas sida trots att jag hela tiden försökte föra den huvudsakliga dialogen med henne. Jag försökte fråga henne om saker och ting, hur det kändes att komma till Sverige, om det var roligt att börja i skolan osv. Jag frågade också vad hon tänkte om att det fanns pojkar i klassen?

R yttrade inte många ord alls under samtalet. Om jag ställde några ja eller nej frågor kunde hon efter viss tvekan nicka eller skaka på huvudet. När hon inte svarade gjorde pappan det i hennes ställe utan att ge henne en blick. Jag såg inte att hennes pappa tittade sin dotter i ögonen en enda gång, eller ens vände huvudet åt hennes håll under samtalet som varade i nästan två timmar. Det var nästan som om hon inte var där.

Det första mötet med R och hennes pappa väckte oro hos mig, men jag tyckte inte då att jag kunde bilda mig en uppfattning om varför R och hennes pappa betedde sig som de gjorde. Jag valde att vara öppen och se tiden an.

Rädd att uttrycka sin åsikt

Jag hade R som elev under två och ett halvt år. Hon var mycket tystlåten och tillbakadragen, nästan lite förskrämd i början. Tidigt märkte jag att hon inte kunde uttrycka en åsikt, inte ens om den minsta lilla sak. Men det är en sak att inte vara van och en annan sak att vara rädd. R skiljde ut sig från de övriga eleverna i klassen på lite olika sätt. Hon var rar, trevlig, artig och hjälpsam, men hon hade också något förskrämt över sig. R tog inte plats trots att de som kontaktade henne gjorde sitt yttersta för att hon skulle göra det.

Eftersom hon inte gav så mycket respons i interaktionen med de andra eleverna gav de upp sina försök att skapa en djupare kamratkontakt med henne. R gick alltid direkt hem efter skolan vilket även det var en del av problemet eftersom kamraterna gärna ville umgås på fritiden.

Bortförklaringar vid simundervisning

Efter ungefär fem månader i klassen skulle R och många av hennes klasskamrater få simundervisning. Den gavs av en utbildad siminstruktör som arbetade i den närliggande simhallen. En grupp om åtta elever bildades. Det var en blandad grupp med både pojkar och flickor då det vid detta tillfälle inte var ekonomiskt försvarbart att göra olika grupper för pojkar och flickor.

Inför simundervisningen träffade jag R och hennes pappa för att hon skulle vara väl förberedd. Jag ville att R och hennes pappa skulle känna sig trygga och vara införstådda med vad den gick ut på, vilka krav på simkunskaper som kursplanen i idrott och hälsa ställer på eleverna samt hur simundervisningen gick till. Jag pratade också om tryggheten för föräldrarna i att veta att deras barn kan simma, men också att det är roligt och kan betyda mycket för livskvaliteten. Tanken med detta var att R och hennes pappa skulle känna sig trygga och inspirerade.

Jag berättade att det var en blandad grupp som skulle vara själva i simhallen tillsammans med en kvinnlig siminstruktör. Jag överlämnade också ett utförligt brev med all viktig information de behövde som tolken översatte. Jag frågade hur R tänkte kring simningen och upplägget och hon svarade att det var bra och såg glad ut. Jag frågade hennes pappa vad han tänkte och om det var något han undrade över. Nej, han undrade inte över något. Han såg blank ut. Det gjorde mig osäker, så jag försökte liksom tidigare öppna upp för en dialog om det var något han undrade över, tyckte var konstigt osv. Jag hade hela tiden en positiv och entusiastisk ton i samtalet, men fick inte respons på det. Han sa bara att R kommer på simningen. Efter samtalet hade jag samma olustkänsla som vid det första mötet.

R kom inte till simundervisningen. Efter varje tillfälle fick jag olika förklaringar. Hon var sjuk, hade ont i magen, det var mörkt ute, hon hade glömt och så vidare. Varje gång sa hon att hon skulle komma nästa gång. Jag ringde hem och pratade med hennes pappa och han gav enstaviga svar.

Nedstämd och hög frånvaro

När R hade varit i klassen cirka ett och ett halvt år erbjöds hon återigen simundervisning, den här gången med bara flickor i gruppen. Men R uteblev även här. Ytterligare en tid senare blev hon återigen erbjuden, men utan att hon dök upp. Liknande förklaringar gavs igen av både R och hennes pappa. R hade också hög frånvaro från idrottslektionerna och uteblev från friluftsdagar och utflykter med klassen. Hon hade också en del frånvaro i praktiska/estetiska ämnen.

R var i långa perioder nedstämd och deprimerad. Periodvis hade hon svårt att arbeta i skolan. Hon såg trött ut och hon berättade att hon sov dåligt. Det var svårt att sova, berättade hon, för hon delade ett väldigt litet rum med sina yngre bröder. Hon hade också ont i huvudet ofta och ibland ont i magen och hade gjort många besök hos de skolsköterskor vi haft på skolan under åren. Hon hade en mobil de två första månaderna. Efter det hade hon aldrig någon.

Efter ett halvår i klassen bad R om att få låna datorn och sitta kvar i klassrummet i stort sett varje rast. R hade inte tillgång till dator hemma. Med tiden blev hon nästan manisk i sin iver att få sitta vid datorn. Vid många tillfällen hittade jag henne i något rum på skolan vid en dator och då hade hon antingen skolkat från en lektion i något praktiskt/estetiskt ämne eller så hade hon suttit där efter skoltid. Jag vet att hon var ute på internet och att hon chattade.

Lärarens reflektion

Jag har arbetat mycket med att försöka stärka R och träna henne i att visa en egen vilja i saker och ting. Med tiden började hon uttrycka vilja och åsikter om fler saker än förut, men det gäller nästan bara sådant som är helt riskfritt för henne själv.

Vi har haft många möten på olika nivåer med R och hennes vårdnadshavare gällande simningen. Hon når inte målen i ämnet vilket härutöver försämrar hennes valmöjligheter vad gäller fortsatta studier. I de samtal som har förts har vårdnadshavarna gång på gång uppgett att R varit frånvarande vid undervisningstillfällena av en mängd olika skäl som tillsammans måste ses som högst osannolika. Vi har också haft en elevkonferens med vårdnadshavarna utan R med fokus på annan problematik. R:s pappa kom inte, men hennes styvmamma som då blivit vårdnadshavare kom. I konferensen deltog också skolans elevhälsoteam samt rektor.

Det känns inte bra att hon isolerar sig helt från kamraterna i klassen. Hon blir beskuren på en del möjligheter i det som för oss andra är en del av vår livskvalitet. Att R uteblir från simundervisningen är därmed ett yrkesetiskt dilemma. Det finns också ett dilemma i dilemmat då vårdnadshavarna utger sig för att vara med på noterna, men handlar i motsatt riktning.

R gick ofta till skolsköterskan för mag- och huvudvärk. Hur arbetade elevhälsan med R? Det har varit olika skolsköterskor under åren och jag undrar om det fanns kunskap om migration, heder och trauma. Frågade någon hur Rs liv såg ut när hon inte var i skolan? Fick hon möjlighet att berätta om mamman som dött? Vi i skolan måste våga fråga våra elever hur de har det och inte bara uppmuntra eleverna att uttrycka egna åsikter och att ta plats."